Förra veckan blev smått kaotisk. Vaknade sent den 21 april eftersom jag skulle jobba de kommande två nätterna. Men medan jag sov hade det ringt på mobilen från dolt nummer ett flertal gånger. Lyckligtvis hade man lämnat ett meddelande, ett mycket stressande sådant.

Det var Frölunda Specialistsjukhus som sökt mig eftersom jag skulle opereras dagen efter. Ett meddelande förkunnade att jag hade en timme på mig att ringa tillbaka, annars skulle någon annan få ta min plats i kön och jag ombokas.

Ombokas, i helvete heller. Min värk i knäna har jag plågats av alldeles för länge redan innan så istället för ett stillsamt uppvaknande med de vanliga kopparna kaffe så blev det först att ringa planeringen på arbetet och förklara läget. Att jag skulle opereras visste vi men inte när och hade lärt upp en kollega som skulle köra min bil när det var dags för operation. Men då var tanken att jag förmodligen skulle få veta operationsdatum i god tid vilket knappast dagen innan är. Jobbet fick improvisera och lösa det med resurskolleger.

Ringde därefter sjukhuset och förklarade att jag absolut vill opereras nästa dag men hade ingen aning om att det var dags. De förklarade att de skickat en kallelse för länge sedan. Jag svarade att då har PostMord ännu en gång slarvat bort min post, i gengäld så brukar jag få post tillhörande någon som bor ett par kvarter bort och mitt förtroende för PostMord är allt annat än på topp. Vi bokade operationen och jag bad om att få ringa tillbaka efter att jag fått dricka kaffe. Jo, de kunde höra att jag verkade lite yrvaken och de hade medan de jagade mig även i desperation ringt min mor som förklarade för dem att jag mest troligt låg och sov.

Nästa samtal var jag avsevärt piggare och kunde ställa frågor relevanta inför operationen. Jag skulle tydligen sövas och fick inte äta efter midnatt och skulle dubbelduscha mig tre gånger med Descutan med mera. Löste transport med bästa vännen före och efter operationen.

Den stora dagen inföll dagen efter och det var väldigt mycket information och förhör, hälsodeklarationer och undersökningar. Jag hade helt nyligen varit förkyld och narkosläkaren tyckte att det lät inte helt 100 från lungorna och de ville därför att jag opererades med lokalbedövning, inte mig emot. Artroskopi (titthålsoperation) var jag bra sugen på att kunna titta på. Snabbtest Covid-19, det var ju positivt att få veta att jag var negativ. Ortopeden som skulle operera kollade knäna och jag påtalade ett ganska nytillkommet problem i mitt vänstra knä som smärtar så pass att jag när det sker bara skriker rakt ut. Först konstaterade han att jag trots avsaknad av korsband sedan mitten på 90-talet hade i närmaste full stabilitet i knät, tack jobbet som gett mig starka benmuskler 🙂 Sedan tryckte och bände han och jag skrek rakt ut.
Vid tidigare undersökning har man missat detta nyupptäckta problem som inte syntes på röntgen men som uppstod efter att jag fått en kortisonspruta, antar svullnad gått ner och problemet uppdagades för mig. Då vid den undersökningen var åsikten att knät var i för dåligt skick för operation på grund av svår artros som låg på en trea och på en fyrgradig skala skulle jag med operation hamna på fyra. Nu när ortopeden fick mig att skrika insåg han att menisken glider ut mot knäts yttersida och trycker på och flyttar på ledbandet, därav smärtan. Så det blir trots allt operation även av vänster knä längre fram i tiden.

Operationen gick bra och jag följde på bildskärmen med stort intresse ingreppet och ortopeden förklarade väldigt mycket vad jag såg och vad han gjorde, utöver meniskskadan och ganglion var höger knä i mycket bra skick.

Fick med mig lite olika tabletter med mig hem och de starkaste var Oxynorm. Det kändes bra i knät fram till kl 22 då lokalbedövningen helt tydligt slutat verka och hela benet värkte enormt. Tog två Alvedon och en Ipren till att börja med och det fungerade så jag slapp ta den narkotikaklassade medicinen, lyckades somna till slut.

Nu har det gått ett gäng dagar och det större yttre bandaget är av och knät är inte speciellt svullet och ingen smärta ännu så länge och så hoppas jag det förblir.

Sjukskriven till 30 maj då ortopeden anser att mitt arbete är påfrestande och knät måste få återhämta sig ordentligt innan jag åter stormar fram i arbetet 🙂

Inför nästa operation får jag med tanke på postens fumliga hantering av brev göra upp en reservplan med sjukhuset känner jag.